amaandamartinsson

-Nu har över en vecka passerat och ska jag vara helt ärlig så har det varit en otroligt tuff vecka. Jag var inte förberdd på det, inte alls. Jag har alltid sett mig själv som en väldigt självständig och stark människa, visst jag är känslosam och lite lipig av mig, men jag ser mig själv som psykiskt stark. När jag har hört om folk som klagar under deras första vecka som aupair/utbytesstudent i ett annat land så har jag mest skakat på huvudet och ansett att de bara borde skärpa sig och sluta lipa. Men nu har jag en helt annan förståelse.

Det är sjukt påfrestande att vara här. Inte för att jag inte trivs i familjen, för det gör jag. De är så underbara och får mig verkligen att känna mig bekväm. Men trots det så känner man sig som världens minsta lilla lort. Man kommer till ett ställe där allt är nytt - nytt språk, ny kultur, ny familj, nya människor, nya rutiner, nytt, nytt, nytt.. Samtidigt som man omedelbart övervälmas av allt detta nya som man försöker ta in bäst man kan, så innebär inte det att man måste släppa taget om "det gamla".

Jag har insett att det finns bara så mycket en människa kan ta in. När man tvingas ta in alla dessa nya intryck, för let's face it det måste man om man ska klara av att leva här i över ett år, så tvingas man samtidigt släppa allt det där hemma. Denna övergången är TUFF!!! Man tror inte det, men det är den.

När man sen står där på vägbrädet och måste välja mellan dessa två olika liv, så blir det trygga hemmalivet mycket mer attraktivt (speciellt i en trött jetlaggad kropp). Det krävs energi att acceptar, lära sig och ta in något nytt. Då är det enklare att ta säkra. Man börjar sakna allt där hemma. Mammas nylagade svenska mat, sin favoritresturang, känna sig säker och bekväm i människorna i sin omgivning, inte behöva gå vilse så fort man öppnar ytterdörren och att kunna lyfta luren och ringa sin bästa kompis och egentligen bara andas i telefonen för inga ord krävs. Istället har man hamnat i en värld där det inte är så självklart att rota i kylsskåpet, trots att man är otroligt hungrig för att man ännu inte kommit in i den amerikansa matkulturen, man måste vara så där artig dygnet runt för att inte göra bort sig för sin värdfamilj det första man gör, man känner inte en enda människa och man kan inte ens på ett bekvämt sätt uttrycka sig och sina känslor på ett fullständigt sätt. 

Hur bra allt än må vara, så är det tufft. Det finns heller inget sätt man kan förbereda sig på chocken man ställs inför här. Något av det jobbigaste jag tycker är att inse att jag inte ens lever i samma värld som dem där hemma. Vi har inte samma tidsrytm. När folk i Sverige går upp för att starta dagen har inte jag ens gått och lagt mig. Vi lever inte ens i samma verklighet längre. Att känna att man lever utanför sin "säkra hemmamiljö" och inte ha hunnit få ett nytt liv härborta gör att man känner sig ensam. Man känner sig som världens minsta.

Jag har det bra, väldigt bra. Det betyder inte att jag inte har det tufft. Jag gråter ofta, det är mitt sätt att släppa ut alla intryck och känslor som jag hela långa dagarna bygger upp. Detta gör mig starkare som person. Jag utvecklas och växer när jag lär mig handskas med situationer och känslor som jag ALDRIG skulle utsättas för i lilla trygga Herrljunga.

Jag vet inte vad jag ville säga med detta, men jag antar att jag bara ville förklara att om mina blogginlägg inte alltid kommer att vara glada och har rosa moln i kanterna, så betyder inte det att jag inte har det bra här. 

Hur tråkigt hade inte livet varit om allt gick på räls och på rutin? Motgångar gör en bara starkare.
/maria