fan
Hur kunde jag ens sätta mig i denna situationen. Jag trodde ju detta året skulle bli så jävla roligt verkligen! Varför åkte jag ens iväg när jag hade det så bra hemma? Nu har precis dorothy ringt mig och huvudkontoret i boston har ringt henne för jag är så jävla ledsen. Så nu ska hon göra allt hon kan för att matcha mig med en familj. Men jag vill seriöst bara hem. Hon hade en familj till mig nu, en pojke. Här i massachusetts. Men han va allergisk mot gluten. Och helt ärligt, jag vet inte om jag klarar det. Jag har aldrig haft å göra med någon allergi någonsin. Det var en singelmamma som jag ska bo hos. Singelmamma betyder absolut mer ansvar då jag vet själv hur det är när Feodor är borta. Jag vill inte. Jag vill bara inte. Inte idag, jag vill hem. Hoppa på ett plan exakt just nu som bara tar mig hem. Långt bort här ifrån. På ett sätt vill jag bara avsluta detta nu, men skulle svika mina föräldrar så jävla mycket som lagt ner otroligt mycket pengar på detta. Men jag vet inte hur mycket jag orkar mer.. Jag vet verkligen inte. Alla bara säger att jag ska se fram imot helgen. Men jag gör inte det. Jag vill inte göra något alls. Jag vill bara hem. Det är verkligen min största önskan i hela världen. Familjen bodde långt bort från boston med samtidigt som det var den närmsta storstaden. Får jag inte någon bil så kommer jag inte kunna ta mig någonstans där heller. Allt är så jävla krångligt. Och allt handlar om att jag ska stanna ett år. Jag orkar inte det. Jag är så jävla nere just nu att jag seriöst funderar på om jag har deprission eller något? Totalt nere och orkar inte något. Hade haft tid till att åka och träna nu men jag ligger här apatisk i min säng och skiter i allt. Vill inte äta något, vill inte träna, vill inte gå ut i solen, vill inte prata med någon. Vill ingenting.
