amaandamartinsson

Känner mig gladare än någonsin, det känns som allt har lättat från mitt bröst, har inte längre någon klump i magen eller någon panikstress innom mig. Dock känner jag mig så otroligt taskig. Men egentligen så är det ju de som inte varit så speciellt snälla mot mig heller och jag går inte ihop med barnen.. Dom är ju jättesnälla men jag trivdes inte. Mamman grät när jag berättade det och det var skitjobbigt. När jag hade hämtat sophie så såg jag att hon varit ute och rökt och hon verkar inte i hundra balans.. Hemskt å se verkligen.. Men jag kan inte stanna här, de hittar en bättre au pair som klarar av det. Kan inte stanna för det är synd om dom. Jag ska prata med dom ikväll igen om vilken dag Laurie (LCC:n som hjälper en) ska komma så vi kan ha ett exit möte.. Ska stanna här i 2 veckor och jobba som vanligt. Får jag inga matchar så får jag åka hem. Får jag matchar så kan jag säga ja eller nej till dom och är det ingen bra under två veckor så måste jag åka hem. Hoppas på det bästa nu verkligen.

Nu blir det ändring, jag ska flytta . Antingen hem igen eller till en ny familj. Det får bli som det blir detta.. Just nu är jag så glad att jag vågade prata med familjen (mamman). Det kommer bli två jobbiga veckor men nu har jag sagt det och kan inte vara stoltare över mig själv. Jag vet inte vad som händer nu, men att jag kommer ut här ifrån är ett riktigt steg för mig.

Är bara så jäkla ledsen och förvirrad och rädd. Känner mig som minst i världen och ingen kan riktigt hjälpa mig. Jag måste ju ta tag i situationen helt själv, men jag behöver stöd. Känns så jobbigt när mamma och pappa blir arga på mig för jag är så velig och ledsen. Jag känner mig helt i obalans och jag fattar inte vad jag håller på med. Men sen sak är säker, hade jag trivts hade detta inte behövt hända. Jag hade inte mått såhär. I morgon ska jag prata med min lCC och jag hoppas verkligen hon kan vara med mig när jag pratar med familjen. Jag behöver stöd, jag är en liten, svag människa som inte kan stå upp för mig själv. Jag behöver hjälp på traven och det är i denna situationen som jag mår som värst. Jag mår så jävla dåligt att jag inte vet var jag ska ta vägen.. Å när mamma och pappa börjar bli irriterade och arga då når jag botten ännu hårdare. Vet inte hur djupt ner jag kan sjuka nu. Men jag måste ta tag i detta. När jag tänker på att jag ska ta tag i det så känns det som en sten lättar från magen och JAG KAN KLARA DET men sen sekunden efter så känns allting så extremt hopplöst igen. Ska skriva ner vad som inte fungerar nu. Vet inte hur många lappar jag har egentligen, skriver och skriver och de känns jobbigare och jobbigare. Men jag an inte må så här. Jag kan inte.. Hur som kommer dom hata mig i denna familjen iaf men ja kommer aldrig träffa dom igen. Det ska jag klara. Ge mig stöd, det är det enda jag ber om :(

Kul att städerskan inte tog bort någon spindelväv som Agnies bad henne.. Har fortfarande fullt med spindelväv och spindlar i mina garderober.. Trodde iaf det skulle bli okej, men tyvärr.

Ligger här och funderar tills det knakar. (äter en del daim och marabou också hehe). Det jag funderar på är rematch, ja eller nej? Så jobbigt. Men jag åkte hit för jag skulle ha de roligaste året någonsin, det var därför jag åkte. Jag åkte inte för att jag skulle ligga här i min säng och längta hem. Jag vill hem om ett halvår har jag bestämt, men det känns som det bara är en undanflykt för jag verkligen inte trivs. Hade jag trivts hos familjen hade jag kanske inte ens viljat åka tillbaka hem. För vad är Falkenberg igentligen!? Ingenting, jag lämnade de för jag inte ville vara fast där, för det var verkligen ingenting. Och nu vill jag tillbaka mer än någonsin. Jag känner panik för allt här, och så ska de inte vara. Är konstant orolig och har stressutslag på halsen i tid och otid. Jag frukar dagarna och vill inte sova för då kommer en ny dag. Ärligt talat, varför går jag inte i rematch? Jo, för jag vill inte behöva göra om dessa två veckorna som varit de västa i mitt liv, inte behöva vara ny på ett annat ställe och vara utan kompisar där också. Jag vill inte, jag ger hellre upp och åker hem för att vara så ledsen en gång till det är inte värt det. Men samtidigt kan jag verkligen hamna hos en toppenfamilj, jag har inget att frukta igentligen, för antingen hittar jag en perfekt familj eller så får jag åka hem. Grejen är den att jag vill inte åka hem, inte just nu, om ett halvår har jag ju sagt. Gud va rörigt allt är, tänkte ringa cultural care i morgon och prata med dom. Dom kanske kan hjälpa mig. Är bara så förvirrad, vill inte vara oschyst och trampa denna familjen på tårna, men samtidigt mår jag så jävla kasst här. Jag kan inte stanna här, jag kan inte. Har ingen matlust (får inte ens någon mat), tassar på tårna så mamman inte ska bli arg, jobbar konstant, ogillar barnen, har inte så många att umgås med även om jag lärt känna några fler, jag får gå 1 timma fram och en timma tillbaka till tågstationen på helgerna för att ens kunna åka in till boston och jag bor i det hemskaste rummet man kan tänka sig. Varför tvekar jag ens!? Måste bort här ifrån på något sätt.. :/ Jag vill inte att de ska bli arga, men ärligt talat, det är dax för mig att skita i alla andra och bry mig om mig själv. Jag ska sluta sätta andra före mig jämt för att de inte ska bli ledsna eller arga, jag ska tänka på mig själv. Och de här människorna kommer jag ju för hoppningsvis aldrig mer träffa.. Men ändå känns de så jobbigt. Vet inte vart jag vill komma med detta alls, behövde nog bara skriva av mig så jag kommer ihåg vad jag ska prata om med cc i morgon, chokladen är snart slut och jag är trött. Ska kolla friends with benefits nu tänkte jag, sen nog gå ut och gå. I  morgon är en annan dag och då tar jag nya tag. Kämpigt men jag fixar det. Skönt jag bestämt mig för rematch under tiden som jag skriver detta, men behöver nog tänka på det ettag till så jag inte förhastar mig.

Idag har de varit nice väder så vi har varit ute hela dagen. Det är inte lätt å få ut dom men jag har lärt mig lite knep. Felix är alltid värst och ska aldrig göra som man säger, men skiter man i honom och är med dom andra så kommer han efter 1 min. Vi hade skattjakt i en och en halv timma. De va fan de segaste jag gjort, vi gjorde lappar med pilar åt vilket håll skatten låg.. Sen gjorde vi kurragömma och lekte med grannarnas hund. De va bara jag och pappan ikväll hemma. Han är trevlig så de är skönt, fick massa mat faktiskt med. Men blir alltid så ledsen när vi sitter där och äter för jag känner mig så utanför, absolut inte en del av familjen och då saknar jag bara våra middagar hemma.. De är så jobbigt å verkligen bli behandlad som en arbetare och inte om en "människa." Nu tänkte jag sätta på en film och lägga mig i sängen, sen ska jag gå ut och gå en lång runda. Skiter i om de är svart ute för jag orkar inte bry mig om jag blir våldtagen eller mördad längre.. Bara jag kommer ut ur detta huset. Längtar hem så otroligt mycket, helt sjukt. Man blir nog helt sjuk när man inte umgås med någon i ens ålder så ofta som man gjorde i sverige. Jossan och jag träffas två timmar på kvällen liksom och inte ens varje dag. Sen hänger jag här.. i mitt rum. Det va inte så här jag hade tänkt mig detta riktigt. Jag tänkte mig en varm familj, ingen som snålade på allt de kunde snåla på, ett rum som var normalmöblerat och inte så mörkt i källaren, givmilda goa värdföräldrar och många att umgås med. Jag vill verkligen hem om ett halvår så det känns inte värt att byta någon familj. Men hade jag stannat ett år hade jag bytt nu, utan tvekan. Känner mig och blir behandlad som en städerska som får ett mål mat om dagen på jobbet och bor i källaren. Och det kan jag säga, utan några att hänga med ofta, ingen familj, ingen kärlek från någon, det är så jävla jobbigt.

Klockan är 14.14, om en min ska jag åka och hämta ungarna.. Detta är den värsta delen på dagen.. Ush och skit och allt sånt, ikväll ska jag inte göra ett skit eftersom Jossan har sin kusin här och jag vågar inte gå ut och gå här i mörkret.. Ska sitta inne på mitt rum, flashbacks sen de två första veckorna här.. Idag är det dock typ 30 grader, helt underbart, dock solar inte jag utan jag flänger runt istället. Kan ju va kul de med.. Not.

Träningen flyter på. Har högre vikter hela tiden, känner att de jag tyckte va svinjobbigt förra gången är enkelt nu och jag börjar få muskler. Känns så grymt bra!! Å bäst av allt, jag älskar det. Det är jobbigt då, men jag ger mig fasen på att klara det och nu när man kommer hem är de så himla gött. Planerar dagarna så jag ska hinna träna och de är toppen. Tänk mig hemma liksom haha, de va inte mycket röra på fläsket där inte.. Men nya amanda är ingång. Tvätta, städa, passa tider, hålla koll på biblioteksböcker, springa ärenden och samtidigt vara trebarnsmorsa, inget festande, ingen alkohol eller sena kvällar. Thats the new me! Och jag gillar det inte, men ibland måste man växa upp. Men jag vet att när jag kommer hem byter jag ut barnen mot festen haha. Jag är inte redo för å bli mamma när jag är 19, det är omöjligt.. Men jag kommer va så grymt mycket mognare och uppskatta allt så himla mycket mer, förstå vad min mamma gått igenom och går igenom med tvätt, handling osv.. Det kan jag lova!

Idag fick jag en sked med potatismos och en fisk till kvällsmat, mamman ba: oj nu känner jag mig dum men vi måste spara för feodor när han kommer hem. SCHYST!!!! asså åt upp de på 3 min och nu sitter jag här och äter choklad. Ska iväg och träna med så ville inte att magen skulle kurra för mkt... Får ta en youghurt när jag kommer hem eller något.. Btw skrek mamman och va hysterisk idag med, men på barnen som tur va. Å så serverade jag henne vatten för de va något hon tagit upp med mig att jag inte serverade henne vatten när jag tog vatten till mig själv och de tog hon väldigt illa upp för. Så gav jag henne ett stort vattenglas OCH SÅ VISADE SIG ATT DET RAMLAT NER JÄTTE MYCKET FRYSTA SKALBAGGAR I HENNES GLAS HAHAHAHAHAHAHAHAHA.

Asså Agnies humör, jag dör, va ska jag ta mig till?? Hon blir så jävla arg för småsaker, asså riktigt arg! Nu hade ag tvättat barnens lakan och allt sånt men glömt de i torktumlaren. Kom på de precis och hon va så jävla arg. Hon blängde åt mig och försökte vara trevlig i en jättearg ton så pappan fick komma och säga att de va okej och att de inte va någon fara. Jag panikbäddade sängarna med pappan och han va trevlig och agnies fick gå åt sidan. Jag skulle visst ha gjort lakanen de onsdagar som inte städerskan är här.. Hon har aldrig sagt det till mig och ändå har hon mage att skälla ut mig. Pappan sa att de inte va någon fara och vi löser detta, men de är så jävla jobbigt för hon blir ju verkligen arg på mig och jag menar inget illa någon gång. Jag hatar när man försöker göra allt så bra man kan och råkar misslyckas lite. Då får man så jävla mycket skit för det av Agnies. Jag hatar det, blir alltid så jävla ledsen.. Så jävla orättvist.. Hade de inte varit för jag ska åka hem om ett halvår så hde jag bytt familj big time. Står inte ut med dessa utbrott på något man bara råkat göra fel.. Det är så hemskt och känns så jobbigt.

Hittade precis min ipod och Agnies tågkort under sätet i pappans bil. Tack gode gud!! Hade inte varit roligt å tappa bort det... både för min plånbok och för agnies tillit...

Tänk om alla dagar va såhär.. Startade dagen tio i 7 som vanligt och gick och gjorde lunchen till barnen och gav de frukost osv. Agnies hjälpte mig. Sedan tog jag tvätten under samma tid, satte på en och torkade den som Agnies redan satt på under natten. Sedan var jag hemma och skypeade eftersom Agnies tog barnen till skolan ( vild protest från Sophes sida för det var jag som skulle köra henne, för agnies hade ju redan kört henne förra gången och de va bara jag som fick köra så hon lipade till och med hahaha.. gullis) Så jag va alltså hemma och skypeade, tog lite tvätt osv sen åkte jag till ikea. Va där under 0 tidspress, åkte till josse, vi gick en promenad, sedan lämnade vi filmen som jag skulle lämna åt barnen och sen åkte jag hem och tog resten av tvätten. Nu ska jag iväg till YMCA och träna skiten ur mig.. Perfekt dag, utan ungar! P.e.r.f.e.k.t!

Nu ska jag snart till IKEA är så jävla taggad!!! Ska bli skönt att få lite sverigefeelings. Idag slipper jag jobba eftermiddagen och mamman skjutsade barnen till skolan så jobbade bara en timma på förmiddagen och nu är det tvätten som ska göras. Den hinner jag ju lätt med idag då. Så jäkla gött verkligen!! Ska nog ut och springa sen med för har ingen bil så jag kan ta mig till YMCA tyvärr.. Sen igår va de stängt så vi gick bara en promenad. Vill tränaaa! Bäst är att jag gått ner så grymt mycket i vikt. Kläderna börjar bli större och jag blir mer taggad för träning. Dock beror det på att jag inte än (efter snart 4 veckor) har någon liten matlust. Allt onyttigt här (utom donutsen) är svinäckligt. I min familj äter vi inget, igår åt vi svenska pannkakor, man fick 1 (!!) var + sallad. Sen är jag så nervös och har ångest varjedag typ så får inte i mig någon mat själv heller.. Igår åt jag scrambled eggs och bacon till frukost, yoghurt till lunch och en pannkaka på kvällen och de va för hela dagen liksom.. Dock har jag ett ständigt sug efter chicken select som är det godaste i hela världen från donken. Ett evigt sug hela tiden haha, sjukt irriterande. Idag ska jag iaf äta köttbullar, maaassa köttbullar.

Nu har jag pratat med familjen. Det gick verkligen jättebra de va inte alls sura. De sa att denna veckan verkligen var en riktig jobbig vecka och de nästan aldrig händer. Jag fick sagt precis det jag ville och de tyckte allt lät toppen så de va verkligen skönt att de var så positiva. Agnies hade med lite saker, en sak var att jag borde hjälpa henne mer med att lägga barnen och lägga dom i badet osv. Nu blir det att jag bara går efter maten. Men det är för jag inte vet när det är okej för mig att sluta osv.. Sen va de okej om jag gjorde tvätten under några dagar och inte behövde göra den under just en hel dag. Så de va ju super med. Tennisen på söndagar vill de fortsätta med men varannan söndag och den söndagen som de spelade var det okej om en kompis sov hos mig, och den andra fick jag ha ledig. De skrev ett mer tidsschema också. Jag berättade att man skulle ha 1.5 dags ledigt isträck och de sa att de visste de, men att om de ger mig mycket ledigt på dagarna och jag inte jobbar så mkt så kanske de va okej om jag inte fick det ibland. Jag sa att de va de, men de skulle ha det i huvudet.. Tror det är allt. De lyssnade verkligen, jätteskönt!! Så nu fick vi lite klartecken på det mesta. Agnies sa att barnen gillar mig och säger bara snälla saker, att de inte sagt något litet dumt ens. Känns bra, synd jag inte gillar dom så mycket då :P

1. Jag har lagt min ipod och mammans tågkort för 1500 kr någonstans jag inte vet var. Såg att jag inte fått med mig det till tåget, tror det ligger i pappans bil men när jag kollade var det inte där :( Fan också!

Ikväll ska jag prata med värdföräldrarna om mitt schema. Hoppas dom inte blir arga, men risken finns ju..

Nu är et upp till bevis, jag ska natta barnen. Nu kollar de tv. Jag va tvungen å gå på toa och så blev dom helt galna för jag plötsligt var borta och den lilla började gråta och ville till mamma. Jag hanterade det jävligt bra för nu sitter hon där glad igen... Gud jag dör vad detta jobbet inte är till för mig. Nu ska jag städa upp ett helt kök med.. Sen tvinga dom bortsta tänderna och lägga dom... Fruktar allt.

Varför får jag en klump i magen så fort jag hör mammans röst? Varför har jag börjat få stressnäsblod? Varför kissar jag hela tiden och känner mig kissnödig varje gång jag tänker på barnen? Varför hugger det till i magen när jag tänker på måndag och ny vecka? Varför är jag så mesig när jag borde vara stark och stå upp för mig själv, inte låta någon annan trampa på mig, sätta upp mina egna regler för att själv få må bra? Varför är livet jobbigt?

Idag har jag varit med Monika hela dagen, vi har gått runt i Boston och kollat i affärer och ätit på Hard Rock Café. Skitgott! Vädret här är otroligt. Så kvavt så det är sjukt, svettas som en gris. Nu är klockan snart 4, ska börja fem. Vill inte :( Hatar detta jobbet, ångest hela tiden inför att vara med barnen.. Nu fick jag en teckning inskickad under min dörr av Sophie, så söt. Men nu knackar de på min dörr och vill att jag öppnar så springer de iväg. Fan va jag inte orkar, vill bara vara själv :(

Kan dessa hemlängtansdrömmar bara försvinna!? Drömmer om mitt hus varje natt nu och vaknar och tror jag är hemma.. Ååh, jävla skitkänsla

Nyss hemkommen från mat och bio. Detta va en lyckokväll!! Åt världens godaste mat (åt upp typ allt och då är portionerna för två pers eftersom man brukar orka halva i vanliga fall) träffade två nya tjejer från Tyskland som bor här i winchester och va helt underbart roliga, goa, normala (!!) och allmänt amanda-style. Tack för det! Jag jossan och dom två tjejerna åt, och sen gick vi på bio. Vi såg adoption som va grymt bra! Så när den kommer till Sverige, se den! Jag glömde till och med att vi inte hade undertexter och kom på de efter halva filmen, så mycket har jag kommit in i engelskan nu! Grymt är det för förra gången så letade jag undertexter hela filmen typ haha, kunde inte koncentrera mig på något annat än att de fattades.. Btw glömmer jag typ alla ord på svenska så blir att man pratar svengelska med de svenska också haha. Ikväll ägde det iaf! Hoppas det gör det i morgon med, ska till Boston och träffa Monika men tror de ska regna :( På kvällen ska jag jobba (redan kl 5 :( ).. Jaja det blir nog bra! Natti

Nu fick jag en utskällning av mamman för jag inte diskat.. Riktigt otrevlig :( Om jag inte trivits innan gör jag inte det mer nu.. vågade knappt gå upp och äta frukost

Blev så jävla förföljd nu hem från Josefine. En skitläskig bil åkte bakom mig, jag blev lite sådär man blir när det är helt mörkt.. Så svänger jag in på min gata, gissa om inte den också gör det? Fortfarande en meter ibrån baken på min bil. Va hundra de va polisen och jag gjort något dumt. Kände paniken komma och sen kolla jag i backspegeln igen, då va den helt borta. Mitt hjärta klappar fortfarande.. Jäklar!! Nu ska jag sova. Har så ont i huvudet så de är sjukt. Älskar hur denna bloggen har förvandlats till en klagblogg.. Men just nu är min situation lite.. deppig? Jaja, mina ljuspunkte på dagen är när jag får skypea med mina föräldrar, min syster eller farmor och farfar. Då kanske man förstår hur bra jag har det här borta? Jaja, nog svamlat. God natt. Miss you all

Nu kom agnies in och tackade så mycket för hjälpen och att allt såg så städat och fint ut och att jag börjar komma nära inpå barnen och att de gillar mig verkligen. Jag har så jävla kasst samvete för jag vill hem och inte tycker samma alls. Kan ju inte säga något hur mycket jag än vill för inget är ju bestämt..

Idag har jag sovit till halv 9, fick lite sovmorgon, sen åkte jag till Burlington mall, ensam såklart, och shoppade lite. Köpte en ralf lauren tjocktröja på marshalls för 35 dollar och ett par träningsshorts på victoras sectrets också för 35 dollar, så de jämnade la ut sig typ haha. Sen åkte jag hem och åt lite och skypeade, som vanligt, sen hämtade jag killarna på skolan, vi åkte till taek woundon (hur man nu stavar det) sedan rushade jag till Sophie och vi åkte och kollade på killarna. Sen hem och baka cup cakes som blev riktigt goda. Avslutade med mac n cheese och fiskpinnar.. Mamman sa att hon skulle va hemma vid 10 ikväll men hon va hemma redan 7 så de va ju super. Nu ska jag snart till Josefine och titta på film. Idag har jag haft en sån jävla klump i magen hela dagen, riktigt ond klump som gjort att jag inte kunnat äta så bra. Kändes typ som magkatarrs ont och va tvungen å sitta ner ibland, har det fortfarande men de börjar ge med sig. Fick sånna jättejobbiga panikattacker innan så va tvungen å ringa mamma helt hysteriskt. Vad händer!? Guud va livet är jobbigt ibland, men jag måste hem. Jag kan inte må såhär. Planerar i detalj vad jag ska säga till familjen, går och pratar med mig själv för att öva på det så det ska komma fram på ett bra sätt. På söndag ska jag prata om schemat med dom, att jag jobbar för mycket mot det schemat som de skickade till mig.. Är jättenervös redan, men ska bli skönt att ha lite ledigt på dagarna i helgen så jag kan prata med mina kompisar jag träffar på helgen om allt.. Måste säga det på söndag. Men grejen är den att jag redan vet att jag vill hem, och ska jag säga något om schemat då och sen ändå åka hem, eller ska jag säga att jag vill hem på söndag? Så jävla mycket jobbiga beslut. En sak är säker iaf, och det är att jag inte kommer ångra mig när jag väl är hemma. Det är så grymt jävla säkert!

Har börjat drömma så jävla mkt mardrömmar det senaste med. Eller en mardröm. Alla drömmar handlar om familjen och ewelina haha. Ewe har varit med i varje dröm plus att alla drömmar har antingen min familj hemma varit med i, eller så har vi åkt någonstan och det har alltid varit hem, eller ett hus som sett precis ut som mitt hus hemma osv. Inte ens på natten får jag sova ifred från alla tankar.. De suger. Har börjat vakna på nätterna nu med och undrat om jag är hemma. Sett att jag inte varit de och somnat om. Vad händer med mig!?

Idag så hade jag slutat, så skulle mamman ut och springa i 20 min. Så satt jag med datorn och skypeade med pappa, hon ba: det är okej att du sitter där dom kan leka själva. 20 min senare kommer hon in från joggingrundan och är störtarg för dom är inne och jag inte leker med dom. Fick avsluta skypea med pappa snabbt som ögat och springa ut och leka med dom. Nu sa hon förlåt, men att hon inte tycker att jag verkar tycka att det är roligt. Och att jag inte verkar tycka om att leka med dom. Att jag alltid är så tyst vid maten och inte pratar med dom. Men hon tyckte det endast för hon inte var hemma så mycket och när hon väl är det är jag väldigt tyst. För nu såg hon hur roligt vi hade ihop. Jag tycker om att leka med dom massor, men hela denna livsstilen gillar jag inte. Jag skulle absolut kunna leka med dom privat om vi va här och hälsade på. Men att bo här i källaren, långt ifrån familj och vänner, utan några riktiga kompisar att hitta på saker med, behöva städa och tvätta och handla mat till en okänd familj, att vara utan en riktig bil man kan åka var som med, det är svårt. Det är så jävla svårt. Det är riktigt kämpigt att sitta här i min källare och endast veta att man ska till gymet i någon timma, sen kanske kolla en film eller skypea med någon som är uppe, dag ut och dag in. Jag gör mitt bästa för att hitta kompisar, jag pratar med folk, idag frågade jag Sophies lärare om hon visste någon i min ålder eller om någon annan av eleverna hade au pair.. Jag försöker hitta collegues men alla kurser jag kan hoppa på startar i januari, jag försöker gå med i en sport men eftersom alla tränar på sina skolor är det svårt och dyrt, jag försöker gå ut själv och se mig omkring efter folk i min ålder, men ser inte en enda. Det känns så hopplöst. Jag känner mig så färdig med detta och som Agnies säger, jag ser inte lycklig ut.. Det kan jag inte göra när jag inte ens orkar duscha och vara fresch för vem ska jag vara det för? Dom enda som ser mig och bryr sig lite är ju familjen och dom orkar jag inte va fin för. Jag tog iaf upp min situation med Agnies om rummet, hon bytte lampor i taket så de kunde börja fungera, jag fick någon plast hängare att ha mina byxor i och hon tog bort all spindelväv och skulle be städerskan att ta mitt rum nästa gång med. Super, men varför känner jag mig inte lyckligare!? Varför kommer tårarna såfort jag gått ner för trappan, ner på nedervåningen till mitt rum, direkt efter sista trappsteget? Varför har jag bara min familj i tankarna dag ut och dag in? Jo för jag trivs inte, inte det minsta och det kommer inte bli så mycket bättre. På söndag ska jag ta upp veckan med familjen, visa hur mycket jag jobbat och hur mycket jag ska jobba. Jag vet inte om jag ska säga att jag inte trivs för det är så jävla svårt att säga, jag vet inte om jag ska säga att detta jobbet nog inte är till för mig, för det är också så svårt att säga. Jag har ingen aning om jag ska ge upp nu, eller ge upp efter jul. Jag åkte från falkenberg för jag var trött på att alltid träffa samma personer, men att byta ut det till att träffa en eller inga det är inte värt det och då vill jag hellre hem. Så här olycklig har jag inte varit någonsin tror jag och klumpen i magen växer sig bara större och större hela tiden.. Lättar inget alls. Nu ska jag ta ut mina känslor på löpbandet iaf. Jag behöver mycket stöd just nu, så måste bara tacka alla som hör av sig, det är verkligen många och alla är så jävla snälla!! Det är så kämpigt just nu och när ens enda vänner är en röst på datorn då blir man nog rätt galen...

Nu ska jag hämta barnen. Sen ska jag ta med dom till en lekpark. Har med mig frukt, för jag orkar inte tjatet hemma om mer mat och allt onyttigt för jag blir snart galen på det.. Ikväll ska jag prata med Agnies är så jävla nervös och orolig. Värre än alla andra dagar, kissar hela tiden för är så jävla nervös. Ska berätta mer vad jag ska säga sen, för nu måste jag verkligen och hämta dom. Panik utav helvete. Vill att de ska bli så bra, men ändå inte.. För jag vill verkligen hem och då vill jag inte att de ska anstränga sig om jag ändå vet att jag ska hem. Hade jag haft lite kompisar så hade jag kanske tyckt annat, men nu känns det kämpigt att stanna här.. I morgon ska jag åka till ett mall som ligger nära mig, ensam. Jaja får bli bästis med mig själv istället :P Kan ju alltid va trevligt. Skriver mer sen

Nu ska jag åka och handla, det lär väl sysselsätta mig i några timmar, hittar inte alls i den gigantiska mataffären.. Här störtregnar det, kommer bli så grymt blöt och har inte någon regnjacka än heller haha. Jaja, får sätta igång för annars hinner jag inte äta som förra gången. Mailade min LCC om att börja studera så jag träffar lite kompiar, men de nya kurserna startar inte förens i januari så det sket sig. Att börja träna någon sport (utom att gå till gymmet då) är aldeles för dyrt. Allt handlar om privatträning typ eftersom man tränar så mycket i skolorna här. Såg att varje tennisträning för killarna har kostar dom 400 kr/st. Det har jag inte råd med. Så min enda chans att hitta kompisar får ju bli genom YMCA (gymmet) fast jag inte sett en enda som är i närheten av min ålder där än.. Allt känns så hopplöst.. Riktigt botten verkligen

Idag va en jobbig dag. Nu va inte Agnies nöjd med mig heller så hon hade ett snack med mig. Jag hade vikt deras kläder fel för på mitt sätt blev så skrynkliga (DERAS KLÄDER) som jag inte ens är tillåten att behöva tvätta. Sedan hade jag sagt att de fick kolla tv för jag orkade inte mer tjat och gnäll och de va ju absolut förbjudet. Sedan måste jag prata mer med killarna (hur lätt är det, dom svarar inte på en enda fråga) Jag måste berätta mer om min dag till henne hon vill veta allt, men jag har inget å säga, är ju bara ledsen hela tiden så vill bara bort därifrån när hon kommer hem.  Allt är så jävla jobbigt, klarar inte mer, jag vill bara säga att jag vantrivs så sjukt mycket men de går ju inte... När hon har berättat allt ja gjort fel så frågar hon om det är något som jag vill säga, något som jag tänkt på. Klart jag inte kan säga de bara så, har ju inte bestämt mig om jag vill hem nu eller om ett halvår, hem måste jag. Snart kommer hon med mina pengar för hon hade glömt å ta ut dom så kan inte gråta än, kul att jag gråter så mycket att jag planerar hur jag ska gråta. Har inte gråtit sen hon pratade har inga tårar kvar utan tårarna har gått över i att må illa, så vidrigt illa. Gud va jag vill hem, gud va detta inte passar mig, gudgudgud JAG VILL HEEEM. har börjat ha ont i magen, sån känsla när man är orolig för något. Mår ofta illa, framför allt på kvällarna, just nu känns det som jag måste spy, känner mig helt yr. Mår så fruktansvärt dåligt

Borde jobba nu, men ungarna kollar film. Något de inte får, men de tjatar så sjukt mycket helt galet. Allt har de tjatat om idag, jag orkar inte säga nej mer, min energi är helt slut. Tänk tre som vill exakt samma sak och tjatar tills det blöder i öronen, från godis, till att inte gå på taek woundo eller hur de stavas till att vilja kolla film. Nu är jag helt slut, ska börja med maten. Idag har varit en krävande dag och jag har verkligen fått det klart att detta inte är min typ av jobb alls.. inte det minsta faktiskt. Hur ska jag kunna hålla koll på deadlines på biblioteksböcker osv när jag inte ens kan hålla koll på mig själv!? Att ha tre barn när man är 19 år och mitt i livet är hemskt. Jag har gått från 0 barn till trebarns morsa på tre veckor och det är inte där jag vill vara nu. Allting borde vara så nytt och spännande men allt känns som ett evigt traglande av samma sak. Jag passar inte här och jag passar inte med detta jobbet, dessa barnen och med livet här. Nu ska jag laga mat åt dom och sedan lägga dom. Jobbat hela dagen idag.

I’m lost in the World, I’m down on my mind 
I’m new in the city, and I’m down for the night 
down for the night 
said she’s down for the night 

Nu kom Agnies och sa att jag hade smsat för mycket mer än vad jag får.. skickar inte ens hälften av vad jag gör i sverige, men det blir det dubbla eftersom man betalar för smsen man får också.. Hon skulle kolla om jag kunde få lite av hennes sms eftersom hon inte smsar så mycket. Jag smsade kanske 100 sms denna månaden, det är typ 2-3 sms om dagen. Hemma smsar jag lätt 50 sms om dagen. Så jävla jobbigt att ställa om sig inför ALLT. Men det är bara å svälja. Hon va inte sur så det var bra, men jag måste smsa mindre. 2 sms om dagen ska bli mindre, jäklar.

Förra söndagen var den värsta i mitt liv, denna var i klass med den. Skulle ju på mitt möte, ett möte där man fick träffa alla au pairer som bor i staden winchester där jag bor. Vi skulle va runt 15 st. Vi va 12, 7 mexicanare, en dansk, en fransk och jag och min granne.. Jag blev så jävla besviken. Helt sjukt, det fanns inte EN ENDA jag kunde umgås med.. Det är sån jätteskillnad på mexicanare och svenskar. Men jag ska ge det ett försök. Är super förkyld med så idag har bara varit en vidrigt jobbig dag. Bröt ihop inför min värdmamma när hon frågade hur tjejerna verkade på mötet. Hon sa att hon verkligen förstod och att hon tyckte det samma. Hon sa att jag skulle ge det lite tid och att hon förstod att jag var besviken. Jag hulkade och grät som fan, jätte jobbigt :/ Men nu vet hon iaf hur jag känner.. Så jobbigt när man inte kan ta de på svenska, de är så svårt att förklara känslor och framförallt på engelska.

Igår (lördag) träffade jag Monika inne i Boston. Vi shoppade, hittade äntligen delen av Boston med affärerna haha, och sen köpte vi med oss mat och satte oss i en liten park och åt. Sedan gick vi till en stor park och softade tills vi va tvugna å stressa till tåget, som vi missade såklart. Nästa skulle gå om två timmar igen så vi köpte cheesecake och satt och pratade. Sedan sov hon här, vi var på cheescake factory och åt. Bäst med USA är att det är mer normalt att ta med sig en doggybag än att inte ta med sig en å vi orkade inte mer än hälften av maten så då tog vi med oss resten. Vi köpte även med oss varsin cheesecake. Jag tog en med morotskaka och philadelfiaglasyr åå va god den var!

Bilder från igår

-Nu har över en vecka passerat och ska jag vara helt ärlig så har det varit en otroligt tuff vecka. Jag var inte förberdd på det, inte alls. Jag har alltid sett mig själv som en väldigt självständig och stark människa, visst jag är känslosam och lite lipig av mig, men jag ser mig själv som psykiskt stark. När jag har hört om folk som klagar under deras första vecka som aupair/utbytesstudent i ett annat land så har jag mest skakat på huvudet och ansett att de bara borde skärpa sig och sluta lipa. Men nu har jag en helt annan förståelse.

Det är sjukt påfrestande att vara här. Inte för att jag inte trivs i familjen, för det gör jag. De är så underbara och får mig verkligen att känna mig bekväm. Men trots det så känner man sig som världens minsta lilla lort. Man kommer till ett ställe där allt är nytt - nytt språk, ny kultur, ny familj, nya människor, nya rutiner, nytt, nytt, nytt.. Samtidigt som man omedelbart övervälmas av allt detta nya som man försöker ta in bäst man kan, så innebär inte det att man måste släppa taget om "det gamla".

Jag har insett att det finns bara så mycket en människa kan ta in. När man tvingas ta in alla dessa nya intryck, för let's face it det måste man om man ska klara av att leva här i över ett år, så tvingas man samtidigt släppa allt det där hemma. Denna övergången är TUFF!!! Man tror inte det, men det är den.

När man sen står där på vägbrädet och måste välja mellan dessa två olika liv, så blir det trygga hemmalivet mycket mer attraktivt (speciellt i en trött jetlaggad kropp). Det krävs energi att acceptar, lära sig och ta in något nytt. Då är det enklare att ta säkra. Man börjar sakna allt där hemma. Mammas nylagade svenska mat, sin favoritresturang, känna sig säker och bekväm i människorna i sin omgivning, inte behöva gå vilse så fort man öppnar ytterdörren och att kunna lyfta luren och ringa sin bästa kompis och egentligen bara andas i telefonen för inga ord krävs. Istället har man hamnat i en värld där det inte är så självklart att rota i kylsskåpet, trots att man är otroligt hungrig för att man ännu inte kommit in i den amerikansa matkulturen, man måste vara så där artig dygnet runt för att inte göra bort sig för sin värdfamilj det första man gör, man känner inte en enda människa och man kan inte ens på ett bekvämt sätt uttrycka sig och sina känslor på ett fullständigt sätt. 

Hur bra allt än må vara, så är det tufft. Det finns heller inget sätt man kan förbereda sig på chocken man ställs inför här. Något av det jobbigaste jag tycker är att inse att jag inte ens lever i samma värld som dem där hemma. Vi har inte samma tidsrytm. När folk i Sverige går upp för att starta dagen har inte jag ens gått och lagt mig. Vi lever inte ens i samma verklighet längre. Att känna att man lever utanför sin "säkra hemmamiljö" och inte ha hunnit få ett nytt liv härborta gör att man känner sig ensam. Man känner sig som världens minsta.

Jag har det bra, väldigt bra. Det betyder inte att jag inte har det tufft. Jag gråter ofta, det är mitt sätt att släppa ut alla intryck och känslor som jag hela långa dagarna bygger upp. Detta gör mig starkare som person. Jag utvecklas och växer när jag lär mig handskas med situationer och känslor som jag ALDRIG skulle utsättas för i lilla trygga Herrljunga.

Jag vet inte vad jag ville säga med detta, men jag antar att jag bara ville förklara att om mina blogginlägg inte alltid kommer att vara glada och har rosa moln i kanterna, så betyder inte det att jag inte har det bra här. 

Hur tråkigt hade inte livet varit om allt gick på räls och på rutin? Motgångar gör en bara starkare.
/maria

Har varit ledig från halv 10 till 13 så då kom Josefine hit och vi gick en runda här i skogen bakom mig och stötte på lamor(!?) Sedan åkte vi och fixade mitt bankkort, hämtade hundarna och köpte Frappucino. De är milkshake och utan kaffe. Supergoda! Jag köpte även en yoghurt till lunch som var god med. Vi promenerade med vovvarna och hon körde sedan hem mig och nu ska jag börja jobba. Snälla Agnies sa att hon kunde hämta Sophie på förskolan så jag väntar bara på att de ska komma hem.

Sen dör man..

Agnies skjutsade ungarna till skolan och jag har precis städat klart. Halv 10 kommer Josefine och vi ska ut och gå. Båda är lite krassliga så vi skippar YMCA idag. Ikväll ska vi till burlington mall och shoppa och äta och kanske bio. Myyspys!

Jävlar va ont i halsen jag har, kan inte prata ens, neeej va jag inte orkar.. Näsan är är helt tätt... orkar inteeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee. ALLTID något jävla skit. Är så sur åååh... de som skulle bli den perfekta helgen. Hoppas inte jag måste ställa in något. De vägrar jag

http://www.thecheesecakefactory.com/

Idag åkte jag till Josefine och vi tog hennes söta unge och åkte iväg till The fields, ett naturreservat. Vi gick ungefär en timma och pratade om allt möjligt från Kissie till hemlängtan.. I morgon ska vi åka till Burlington mall och äta och shoppa och antagligen kolla på någon bra bio. Ska bli sjukt mysigt, plus att vi ska äta på Cheese cake factory. Ska visa en bild på en cheese cake, dom är enorma och man brukar få ta med sig dom hem för man inte orkar äta upp dom. På lördag ska jag åka in till Boston och träffa Monika, vi ska gå runt i Boston och ha de mysigt, sen kanske vi också går på bio eller något sånt. Kanske äter på Burlington mall igen haha? Hon ska sova hos mig meed, så första kvällen jag inte är heelt ensam. Känns så bra eftersom jag avskyr å vara ensam på kvällarna. Jag är inte ensam ensam, men hemma var det ju mycket lättare och sitta å kolla tv med mamma, blir ju inte att jag går upp till mina värdföräldrar direkt. På söndag ska jag jobba en timma och sedan är det mitt första au pair-möte. Hoppas till gud (ja jag är religiös när jag verkligen behöver det haha) att det finns någon go människa där som jag kan träffa! Eftermiddagen är inte planerad så får se hur det blir :)

Varför kommer det alltid för mycket sirap på pannkakan?

Nu ska jag ta bilen till Josefine och vi ska ta en promme i ett jättefint naturreservat. Ska bli så skönt å komma ut. Luften är underbar idag, dock kommer det nog börja regna :( Jag som ville ha med min systemkamera, frågan är om jag vågar chansa?? Jobbigt läge om den skulle regna sönder.. Men tar nog med en plastpåse med :)) Annars så är städarna här och jag har det lugnt och skönt! Egentligen skulle jag plocka upp Sophie kl ett redan både torsdag och fredag men eftersom hon är ett år äldre så ska jag bara göra det på fredagar. Så nu har jag torsdagar typ helt lediga, ska bara städa undan fort. Så jävla gött! Jag vet inte riktigt, men de känns som om jag jobbar för mycket timmar? Ska räkna nästa vecka. Nu ska jag fixa iordning mig och sedan dra till Josefine. Skriver mer sen :)

Idag har jag sett alla möjliga djur. Ekorrar finns det över allt, helt sjukt många och de är väldigt söta. Sen såg jag chip munks, vet inte vad de heter på Svenska men de som piff och puff är, sedan en groda, sedan vilda kalkoner, sedan en orange salamander, och sen va de nog inget mer haha.

En vecka sedan ungarna va helt outstanding för jävliga. Idag ägde det att vara au pair! Det går framåt tack och lov. I morse körde jag ungarna till skolan som vanligt sen plockade jag bort efter dom. Efter det kom Josefine och hämtade mig och vi åkte till YMCA och tränade. Idag var det armar och mage och rygg som gällde. Först cyklade vi ett race på cykeln och tränade rumpa med haha så gud va vi kommer bli fit! Sedan åkte jag hem, lastade in alla sopor i bilen och åkte till sopstationen. Jag hittade och utan gps!!! fast jag bara varit där en gång. Sen till Biblioteket och hittade dit med faaast jag va där första dagen jag kom till Winchester. Helt galet! Börjar få ordning på livet. Åkte hem och åt, hade good tid på mig för jag inte körde massa fel. Och sen hämtade jag barnen och åkte och hämtade Agnies. Efter de var deras kompisar över och de hade även privatlektion i piano så jag har endast softat idag och sytt hjärtan på Sophies byxor haha. Nu ska LCC:n komma, dock är hon sen. Undra om hon dyker upp idag?

Idag är planerna att först åka och träna med Josefine på YMCA, sedan hem och duscha och åka till sopstationen, Hoppas jag kommer ihåg var den ligger haha. Sen ska jag lämna biblioteksböckerna och hem och äta. Sedan åka och hämta ungarna, åka till tågstationen och ge dom snacks där när vi väntar på Agnies och sen hem. Då ska killarna ha pianolektion. Hoppas på en bra dag. Framförallt att jag hittar till sopstationen och hinner med allt. Annars blir det maten som ryker igen. Måste börja äta mer. Blir knappt hälften av vad jag brukar äta. Idag sa Agnies när jag kom att " Your exersice is doing well! I see that you have lost some weight" (då har jag alltså tränat 2 gånger). Visst är det gött att gå ner kilon, men de är inte värt att gå vrålhungrig för jag inte vågar äta.

Klart att Lcc:n inte kom.. Kunde varit å tränat nu eller gjort något annat. Jaja ska sätta på ngt bra program på datan från Sverige. Behöver tips, vad är bäst hemma just nu?? Har ingen aning

Något som är bra är att vi har haft runt 30 grader dessa två dagar. Dock så ska de regna i morgon och sen bli kallare, men ändå. Helt galet underbart

Dagen har gått upp och ner humörmässigt. Frid och fröjd på morgonen. Sen var det dax att åka och handla. Kör iväg och inser att jag glömt pengarna så kör tillbaka. Väl hemma inser jag att jag låst ute mig själv. Ringer Agnes och hon säger att jag ska pilla i låset med något vasst. Funkar inte. Kommer på att jag har pengar i min egen plånbok så åker och handlar. Hittar dit på nästan första försöket. Kör mot rött så bilar tutar som fan. Missade helt att de va rödljus eftersom de har de uppe i luften och man ser dem inte ibland. Höll på å köra in i en bil då också, men tur även idag. Känns som jag kommer dö här borta. Handlade mat i 2 timmar för de är så gigantiskt stort. Åkte och köpte bröd inne i staden och kom hem kvart i 2, vilket innebar att jag hade 15 min på mig att äta. Sprang över till grannen som hade kommit hem och lånade extra nyckeln. Panikåt två mackor och lite kornflakes och sen iväg igen. Nu har jag precis slutat jobba. Tur att ungarna va snälla idag och att jag kunde säga till dom på skarpen, de lyssnade faktiskt väldigt bra då. Nu skulle jag egentligen iväg med Josefine och träna men så hade jag glömt av mitt Lcc-möte. Min Lcc ska komma hit och vi ska sitta med henne och prata i en timma, efter det hinner jag knappt träna för då är klockan halv 9 redan. Får bli i morgon istället!

Nu är jag helt död, Josefine visade sig vara grymmare än grymmast på alla maskiner och vi körde ben stenhårt. Fy fan de skakar än. I morgon blir det mage och armar. Sen sprang jag och gick i en halvtimma med samtidigt som jag kollade Us Open. Hann inte se klart hela matchen dock (som varade i 4 timmar!)

Nyss varit ute på en power walk i området. Det är sjukt stort och husen är så sjuka. Riktigt fina är dom, ska ta kort på de finaste och visa. Mitt hus i Falkenberg är inte speciellt litet men är knappt halva dessa husen. Ikväll ska vi göra köttbullar haha. Idag har jag tvättat och städat, riktigt duktigt. Kommer nog bli ordning på mig med ;) Nu taggar jag om för träning ikväll. När jag inte har något att göra så tränar jag, vilket är sjukt bra ju haha

Tror denna resan faktiskt blir av! Som det ser ut nu så blir det kanske 2 veckor i Hawaii istället för Florida, men resmålet är öppet. Hur som helst så blir det något under två veckor i jul. Antagligen med Ida och Frida. Vilket hade varit dröm!

Har ju inte skrivit något om igår. Mötte upp en super go tjej som heter Monika och gick runt och strosa i Boston. Det är verkligen en sjukt fin stad. Och vi hade ingen karta eller något så vi bara gick runt. Hittade till den sjukt dyra gatan och blev förälskade i ett par Marc Jacobs gummistövlar, men de va i stl 35 och det är inte att tala om för mig och lite lite för tight för Monika så blev inget köp. Dock siktar jag in mig på min fina klocka ju :)

Missade Frida. Stört bölat hela dagen. Vad fan är det med mig!? Jag måste börja ta tag i mig själv. Just nu vill jag bara att Frida ska bo närmare mig så vi kan ses mer. Men det går inte så jag måste sluta önska och verkligen ta tag i mig själv och inse det jag har här. Jag träffade ju faktiskt en go tjej som bor i winchester, jag får ge det en chans. Jag ska börja träna mer eftersom det var roligt. Och så farligt är inte mitt schema för denna veckan. Jag ska fan ge det en ordentlig chans. Jag startar nu och ger det ett halvår. Känner jag samma ångest och störtbölar så fort jag ser en "ica skrea strand" påse efter 6 månader, då är det verkligen inte menat att jag ska vara så långt borta från Falkenberg.

Ush har panik och ångestkänslor VARJE dag... Jag ska träffa Frida idag i stan men så lovade jag att jobba mellan 10-11 så kan inte åka förens halv 12, MEEN Frida har såklart missat de så nu är hon inne i stan och väntar, i sådär 2 timmar, och mobil har hon ju inte heller, jävla skit!

Idag va en bra dag! Hämtade killarna och körde dom till tennisen, Agnies hämtade och körde Sophie till ett kalas. Killarna va jättetöntiga på träningen och va skit jobbiga så fick (som den extra mamman jag är) ryta till lite och se till att de skärpte sig, och tro det eller ej, de lyssnade!!!!!!!!!!!

Jaaa, va ska man säga? Gud vilket land! Inget är lagom och inte ens på gymet.. Världens bästa gym enligt mig eftersom jag har kollat mvt i 20 min och knappt märkt att jag sprungit samtidigt. Nu värker musklerna gött och jag ska ta en dusch.

Nu ska jag till ymca och träna med Agnies, hahaha kommer ju dö, men de blir fint, Har mina nya träningsskor och mitt träningslinne på, kööööör

När jag väntar på pojkarna brukar det se ut såhär

Har det varit en lugn dag som sagt bråkade de bara 10 gånger och lillan grät kanske 5 gånger bara. Det jobbigaste med dessa ungarna är 1- Wii och data, och 2- onyttigt snacks. De väääägrar äta nyttigt så de kommer bli smällfeta eftersom jag inte kan göra annat än att ge dom massa onyttigt. Okej kanske inte smällfeta eftersom de äter typ 2 tuggor på maten och inget mer men ändå.

Jag lyckades hitta till festlokalen på första försöket

Nu ska jag börja bli lite positiv fast jag har sån ångest och ont i magen inför i eftermiddag. En timma kvar tills jag ska hämta ungarna och sen köra till kalaset, åh.. Bloggen suger ju med om jag skriver om massa skit haha så here I go.

Har sån ångest för i morgon, vill inte att de ska bli ny dag. Vill inte sova för då kommer den så fort.. Ska köra killarna till ett födelsedagsparty och har kollat de på google earth och maps och jag måste ta motorvägen och jag fattar inte varken den eller den jävla gpsen som lägger av ibland. Att ta sig runt bland småvägarna är ju inte att tala om.. Åh sån vidrig ångest

Detta har helt klart varit den värsta dagen någonsin. Ungarna har slagits, skrikit gråtit jättehögt heeela dagen. Och sen plussar vi på slå mig, putta på mig, säga att de skiter i vad jag säger för jag är ju inte deras mamma, gå in i mitt rum, ta mina saker och säga att de är deras för jag är ju bara inneboende och det är deras hus så de bestämmer, klättra i köket efter godis när jag säger nej, skrika som fan när jag vägrar ge dom de, springa iväg med datorn när jag säger att de inte får spela, dra varandra i håret tills den som gråter högst vinner, jag ville gå till biblioteket, när vi kommer in i bilen så vill de inte längre och börjar låss, knäppa upp bältena och gå in i huset igen, jaaa de va bara en fjärdedel av allt. Deras mamma kom hem sen vid 6 (jag har haft 3 timmar ensamtid med dom, stått ut med detta i 3 timmar) då fick de skäll och de kramade mig och sa förlåt, de va väldigt ledsna. Just nu orkar jag bara inte en sånhär dag, längtar redan hem så detta var droppen har gråtit hela eftermiddagen och vill verkligen bara hem. Jag har ju ingen direkt att prata med eller umgås med så det blir så jävla jobbigt allt. Detta var bara för mycket. I morgon ska de till ett födelsedagskalas så då slipper jag iaf va med dom. Har så ont i huvudet att jag bara vill sova, men mest hem..

Har spenderat dagen dammsugandes, tvättandes och städandes. Blää... Alla vet ju vad jag tycker om att städa och ha ordning haha. Nu ska jag bara stryka den sista tvätten och sen ta ut soporna så är jag färdiiig. Ska hämta kidsen halv 3 och sen ska vi till biblioteket och spendera lite tid. Sen ska vi till den svenska familjen och leka lite. Medans jag dammsugade kom karl och isa in till mig (de svenska barnen) de hade inte börjat skolan än så de höll mig sällskap, så gött att få prata svenska med någon, och framför allt kunna prata ordentligt. Även om de vara är 8 och 9 år så går de ju å snacka med dom.

Tappade bort mig vid motorvägen, va helt vilse och det var kolsvart och regningt, har aaaldrig varit så rädd i hela mitt liv. Gpsen höll på å lägga av flera gånger och den funkade inte ibland plus att den visade fel med. Körde in i skogen och körde fel, asså jävla skit. när jag väl svängde av motorvägen så kom jag upp på en ny istället så kunde inte vända eller något. Jag kom aldrig till det där au pair mötet, nu när jag skulle behöva det som mest. Just nu är det inte roligt att heta amanda, vill bara ha lite socialt umgånge. Det är svinlångt till frida, ida är ju inte att tala om och allt suger. Längtar hem ngt så oerhört :(

Körde fel 10000 gånger och fatta inte gpsen eftersom den för det första visar tvärt om på kartan... Kartan är inte passad pappa ;) Sen säger den turn left efter jag passerat vägen så blir jätteosäker haha, men de blir la bättre sen... Nu ska jag städa köket, barnens rum och tvätta lite. Sen ska jag ner till stan och köpa lite småsaker. Snackade med en tjej som heter Anni och hon sa att alla boston au pairer samlas på starbucks varje tisdagkväll så ska fråga om jag kan låna bilen i kväll. Hoppas det är okej :) Nu ska jag fortsätta städa och vänta på att ida kommer in på skype

Idag har det varit strålande väder och det var sista gången som poolen var öppen så vi drog dit. Badade massor och det känns lyxigt att få bada enda in i september. Men nu ska det börja bli kallare tyvärr. I morgon ska jag köra barnen till skolan och börja jobba på riktigt. Är super nervös, 1- jag kommer aaaldrig att hitta till skolan, och två jag kommer säkert komma för sent pga av det. Har ju gps, men man vet verkligen aldrig. Hoppas på det bästa. Sen ska jag faktiskt ta och shoppa lite småprylar som pads, hårspray, rakhyvlar osv. Nu ska jag ut på en power walk, hoppas jag inte tappar bort mig bara haha.

Igår var vi som sagt på barbeque. Det var sjukt gott. De är väldigt nära med sina närmsta grannar och har barn i samma åldrar. Familjen vi va hos är norsk och indisk, en av familjerna som va där var fransk och grekisk, den andra familjen helsvensk och min familj holländsk, så det är verkligen inga typiska amerikaner, vilket kan vara väldigt skönt.

Boston

Nu är det dax för första frullen. Känner mig nervös!? haha jaja. Har sovit gott i min säng, skypeade med Fille igår som bor i Oregon och är en kompis från Falkenberg. Sen väckte jag Katta med haha. Tnkte inte på att klockan va 3 hemma men vi skypeade en stund ändå :)

I torsdags var vi även i New York. Helt sjukt nice! Ville bara döda bussdrivern eftersom han hade den högsta musiken (även för mig matilda) som gick att ha i 2 timmar och det var EN enda bra låt. Fy fan, och när vi väl skulle hem hade han ingen musik. Alla pustade ut. Nej då kommer han ju såklart på det och börjar zappa på radion i en timma. Asså lyssnade halva låtar i en timma, det va nog det värsta som kunde hända. Och han hade inte sänkt ett skit heller. Haha herre..