.
Är bara så jäkla ledsen och förvirrad och rädd. Känner mig som minst i världen och ingen kan riktigt hjälpa mig. Jag måste ju ta tag i situationen helt själv, men jag behöver stöd. Känns så jobbigt när mamma och pappa blir arga på mig för jag är så velig och ledsen. Jag känner mig helt i obalans och jag fattar inte vad jag håller på med. Men sen sak är säker, hade jag trivts hade detta inte behövt hända. Jag hade inte mått såhär. I morgon ska jag prata med min lCC och jag hoppas verkligen hon kan vara med mig när jag pratar med familjen. Jag behöver stöd, jag är en liten, svag människa som inte kan stå upp för mig själv. Jag behöver hjälp på traven och det är i denna situationen som jag mår som värst. Jag mår så jävla dåligt att jag inte vet var jag ska ta vägen.. Å när mamma och pappa börjar bli irriterade och arga då når jag botten ännu hårdare. Vet inte hur djupt ner jag kan sjuka nu. Men jag måste ta tag i detta. När jag tänker på att jag ska ta tag i det så känns det som en sten lättar från magen och JAG KAN KLARA DET men sen sekunden efter så känns allting så extremt hopplöst igen. Ska skriva ner vad som inte fungerar nu. Vet inte hur många lappar jag har egentligen, skriver och skriver och de känns jobbigare och jobbigare. Men jag an inte må så här. Jag kan inte.. Hur som kommer dom hata mig i denna familjen iaf men ja kommer aldrig träffa dom igen. Det ska jag klara. Ge mig stöd, det är det enda jag ber om :(
