Arg
Idag så hade jag slutat, så skulle mamman ut och springa i 20 min. Så satt jag med datorn och skypeade med pappa, hon ba: det är okej att du sitter där dom kan leka själva. 20 min senare kommer hon in från joggingrundan och är störtarg för dom är inne och jag inte leker med dom. Fick avsluta skypea med pappa snabbt som ögat och springa ut och leka med dom. Nu sa hon förlåt, men att hon inte tycker att jag verkar tycka att det är roligt. Och att jag inte verkar tycka om att leka med dom. Att jag alltid är så tyst vid maten och inte pratar med dom. Men hon tyckte det endast för hon inte var hemma så mycket och när hon väl är det är jag väldigt tyst. För nu såg hon hur roligt vi hade ihop. Jag tycker om att leka med dom massor, men hela denna livsstilen gillar jag inte. Jag skulle absolut kunna leka med dom privat om vi va här och hälsade på. Men att bo här i källaren, långt ifrån familj och vänner, utan några riktiga kompisar att hitta på saker med, behöva städa och tvätta och handla mat till en okänd familj, att vara utan en riktig bil man kan åka var som med, det är svårt. Det är så jävla svårt. Det är riktigt kämpigt att sitta här i min källare och endast veta att man ska till gymet i någon timma, sen kanske kolla en film eller skypea med någon som är uppe, dag ut och dag in. Jag gör mitt bästa för att hitta kompisar, jag pratar med folk, idag frågade jag Sophies lärare om hon visste någon i min ålder eller om någon annan av eleverna hade au pair.. Jag försöker hitta collegues men alla kurser jag kan hoppa på startar i januari, jag försöker gå med i en sport men eftersom alla tränar på sina skolor är det svårt och dyrt, jag försöker gå ut själv och se mig omkring efter folk i min ålder, men ser inte en enda. Det känns så hopplöst. Jag känner mig så färdig med detta och som Agnies säger, jag ser inte lycklig ut.. Det kan jag inte göra när jag inte ens orkar duscha och vara fresch för vem ska jag vara det för? Dom enda som ser mig och bryr sig lite är ju familjen och dom orkar jag inte va fin för. Jag tog iaf upp min situation med Agnies om rummet, hon bytte lampor i taket så de kunde börja fungera, jag fick någon plast hängare att ha mina byxor i och hon tog bort all spindelväv och skulle be städerskan att ta mitt rum nästa gång med. Super, men varför känner jag mig inte lyckligare!? Varför kommer tårarna såfort jag gått ner för trappan, ner på nedervåningen till mitt rum, direkt efter sista trappsteget? Varför har jag bara min familj i tankarna dag ut och dag in? Jo för jag trivs inte, inte det minsta och det kommer inte bli så mycket bättre. På söndag ska jag ta upp veckan med familjen, visa hur mycket jag jobbat och hur mycket jag ska jobba. Jag vet inte om jag ska säga att jag inte trivs för det är så jävla svårt att säga, jag vet inte om jag ska säga att detta jobbet nog inte är till för mig, för det är också så svårt att säga. Jag har ingen aning om jag ska ge upp nu, eller ge upp efter jul. Jag åkte från falkenberg för jag var trött på att alltid träffa samma personer, men att byta ut det till att träffa en eller inga det är inte värt det och då vill jag hellre hem. Så här olycklig har jag inte varit någonsin tror jag och klumpen i magen växer sig bara större och större hela tiden.. Lättar inget alls. Nu ska jag ta ut mina känslor på löpbandet iaf. Jag behöver mycket stöd just nu, så måste bara tacka alla som hör av sig, det är verkligen många och alla är så jävla snälla!! Det är så kämpigt just nu och när ens enda vänner är en röst på datorn då blir man nog rätt galen...
