amaandamartinsson

Idag har de varit nice väder så vi har varit ute hela dagen. Det är inte lätt å få ut dom men jag har lärt mig lite knep. Felix är alltid värst och ska aldrig göra som man säger, men skiter man i honom och är med dom andra så kommer han efter 1 min. Vi hade skattjakt i en och en halv timma. De va fan de segaste jag gjort, vi gjorde lappar med pilar åt vilket håll skatten låg.. Sen gjorde vi kurragömma och lekte med grannarnas hund. De va bara jag och pappan ikväll hemma. Han är trevlig så de är skönt, fick massa mat faktiskt med. Men blir alltid så ledsen när vi sitter där och äter för jag känner mig så utanför, absolut inte en del av familjen och då saknar jag bara våra middagar hemma.. De är så jobbigt å verkligen bli behandlad som en arbetare och inte om en "människa." Nu tänkte jag sätta på en film och lägga mig i sängen, sen ska jag gå ut och gå en lång runda. Skiter i om de är svart ute för jag orkar inte bry mig om jag blir våldtagen eller mördad längre.. Bara jag kommer ut ur detta huset. Längtar hem så otroligt mycket, helt sjukt. Man blir nog helt sjuk när man inte umgås med någon i ens ålder så ofta som man gjorde i sverige. Jossan och jag träffas två timmar på kvällen liksom och inte ens varje dag. Sen hänger jag här.. i mitt rum. Det va inte så här jag hade tänkt mig detta riktigt. Jag tänkte mig en varm familj, ingen som snålade på allt de kunde snåla på, ett rum som var normalmöblerat och inte så mörkt i källaren, givmilda goa värdföräldrar och många att umgås med. Jag vill verkligen hem om ett halvår så det känns inte värt att byta någon familj. Men hade jag stannat ett år hade jag bytt nu, utan tvekan. Känner mig och blir behandlad som en städerska som får ett mål mat om dagen på jobbet och bor i källaren. Och det kan jag säga, utan några att hänga med ofta, ingen familj, ingen kärlek från någon, det är så jävla jobbigt.