gäster
Innan kom agnies ner till mig och frågade mig om jag ville äta med barnen nu. Jag ba: nej jag är inte så hungrig så jag kan vänta till senare. Hon ba: nej det är bättre du äter med barnen. Så sagt och gjort. Där satt jag och åt tre små fiskpinnar och en slev ris med fem skrikande ungar samtidigt som mammorna satt och matade barnen. Såg att de andra vuxna skulle äta fin lax med tapenad osv. Känns så jävla skönt å vara välkommen och uppskattad i huset. Bäst av allt är att jag har handlat all den där maten. Nu skriker ungarna i rummet jämte mig, de har yetlag och Agnies sa att första natten hade de gråtit exakt hela natten, igår natt halva och det blir spännande å se hur mycket de gråter i natt. Saken är den att jag hör de så himla väl så jag kommer inte sova en blund i natt. Men jag är inte bitter, jag ska snart hem.
Och mamma säger att jag ger upp så himla lätt. Men ja, jag gör faktiskt det. Men jag har kämpat mig igenom dessa 6 veckorna varenda dag har varit otroligt jobbig. Jag har blivit så kasst behandlad att jag måste hem och reparera mig bland människor jag gillar. Jag vågar inte ens chansa på en ny familj, är livrädd att jag ska hamna lika snett igen. Och ett säkert kort är att komma hem. Jag kommer inte komma hem till något. Jag kommer inte ha ett jobb, jag kommer inte ha något att göra. Men att komma hem till familjen är ovärdeligt. Det är det enda som finns i mina tankar nu och jag skiter i alla pengar i världen. Jag ersätter gärna det de har spenderat på denna resan. Bara jag slipper detta.
Btw har de tagit mitt element från rummet, mitt enda element och de har även tagit mitt badrum.
11 dagar kvar
