amaandamartinsson

Och jag är inte i sverige och trycker kanelbullar? :(

Äter daim, de är snart slut, har sparat några till Sophie som älskar dom. Sen är de fasen inget mer tjuvätande på kvällarna för min del haha.. Men tränar ju ihjäl mig så de går la an.. LCC:N kunde inte komma ikväll (NÄHÄÄÄ!?!?) jävla sämsta människa någonsin.. Ställer in allt.. I morgon ska jag istället ha mitt exit-möte. Så hoppas de inte drar ut för mycket på tiden för jag vill ju bort här ifrån, jag njuter ju inte av å bo här direkt fast det blivit mycket bättre.. Hör så jäkla mycket skit om Cultural Care just nu så fruktar rematchen. Men jag vet att jag kommer vinna i längden på att ha krav. Mina krav jag vet nu är: Ett barn, en egen bil eller ordentlig transport nära (ingen som jag behöver gå en timma till och en timma ifrån för att kunna använda), Många au pairer i närheten, Ledig på helgerna. De kraven kommer jag ha helt klart. Jag vet nu att det inte går att leva som au pair utan dom, det är omöjligt! (okej kanske inte det med ett barn, men för mig är det de jag kan tänka mig). Jag kommer inte ta någon familj bara för att få stanna här i usa, för isåfall kan jag åka hit på en längre semester även om jag verkligen vill bo här och jobba som au pair. Men det är inte värt att vantrivas, eller behöva jobba så mycket att man inte kunnat göra något annat än att vara i huset. Jag vet verkligen det nu och jag vet också att man inte kan lita på någon. Det som ser så bra ut på papper kan vara tvärt om i verkligheten (egna erfarenheter). Jag litar inte på någon och kommer vara så otroligt noga nu.

Helgen har varit kanon! Jobbade i fredags och det var även då jag berättade för familjen om rematch.. Åkte tidigt i lördags till Monika och har spenderat helgen där. Hon bor på ett super mysigt ställe som heter Swampscott och ligger precis vid havet. Hennes hus (OCH RUM) var något av det sjukaste jag sett. Snyggaste heltklart och jag förstod nu varför jag verkligen vill flytta här i från. Jag flyttar verkligen inte pga att jag vill hamna hos en rik familj, men om man jämför Monikas rum med mitt så förstår man att jag hamnat väldigt illa.. Familjen är dock så himla goa just nu. Hela tiden att jag ska ringa dom och höra av mig om jag behöver skjuts någonstans och mamman sa innan: åå varför ringde du inte? Jag kunde kört dig har haft mobilen vid mig hela dagen i fall du skulle ringa. Osv. Fattar inte varför dom är sånna just nu när de kunde varit så här i början. Men de är nog väldigt oroliga att jag ska ge dom dåliga referenser. Precis just nu kom pappan ner till mig och va orolig över att jag inte sett de nya schemat och undrade om jag hade frågor osv. Helt sjukt vad något kan vända så fort. Men jag står fast vid beslutet, jag kan inte bo så här och känna så här även om jag är gladare efter jag berättat. I morgon ska vi ha exit mötet och då börjar jag rematcha och även familjen. Blir spännande. Vet inte om jag vill hem eller stanna, så mycket tankar hela tiden, tvivlar på allt. Men en sak är säker och det är att jag känner mig mycket starkare och säkrare i mig själv. Har verkligen blivit mer ego och tar tag i saker och det känns väldigt bra!

Nu är klockan 8 här. Jag vaknade redan kl 7 som alla andra dagar eftersom jag sover typ 10 timmar varje natt så är så utroligt utvilad, fast så sjukt trött på kvällarna. Jag ska duscha nu sen ska jag åka till Swampscott och sova hos fina Monika jag kommer sakna när jag flyttar.. Men om jag får vara borta från huset för lcc:n under matchningsprocessen så ska vi nog till new york nästa helg, lör-sön för då kommer Agnies bror och hon sa att jag kunde vara någon annanstans på grund av deras yet lag. Hoppas jag får det fortfarande. Men de har blivit så otroligt snälla, så jag vill knappt lämna dom. Men jag vet ju hur kasst jag mått här och ser verkligen inte någon framtid här alls tyvärr.. Så jag kommer inte ångra mitt val. Hemskast är att jag och Sophie har kommit varandra så nära och jag tycker verkligen om henne. Men killarna är det värsta jag varit med om. Och tre barn ihop med dom killarna i är helt omöjligt. Jaja bäst jag skyndar mig!

Känner mig gladare än någonsin, det känns som allt har lättat från mitt bröst, har inte längre någon klump i magen eller någon panikstress innom mig. Dock känner jag mig så otroligt taskig. Men egentligen så är det ju de som inte varit så speciellt snälla mot mig heller och jag går inte ihop med barnen.. Dom är ju jättesnälla men jag trivdes inte. Mamman grät när jag berättade det och det var skitjobbigt. När jag hade hämtat sophie så såg jag att hon varit ute och rökt och hon verkar inte i hundra balans.. Hemskt å se verkligen.. Men jag kan inte stanna här, de hittar en bättre au pair som klarar av det. Kan inte stanna för det är synd om dom. Jag ska prata med dom ikväll igen om vilken dag Laurie (LCC:n som hjälper en) ska komma så vi kan ha ett exit möte.. Ska stanna här i 2 veckor och jobba som vanligt. Får jag inga matchar så får jag åka hem. Får jag matchar så kan jag säga ja eller nej till dom och är det ingen bra under två veckor så måste jag åka hem. Hoppas på det bästa nu verkligen.

Nu blir det ändring, jag ska flytta . Antingen hem igen eller till en ny familj. Det får bli som det blir detta.. Just nu är jag så glad att jag vågade prata med familjen (mamman). Det kommer bli två jobbiga veckor men nu har jag sagt det och kan inte vara stoltare över mig själv. Jag vet inte vad som händer nu, men att jag kommer ut här ifrån är ett riktigt steg för mig.

Är bara så jäkla ledsen och förvirrad och rädd. Känner mig som minst i världen och ingen kan riktigt hjälpa mig. Jag måste ju ta tag i situationen helt själv, men jag behöver stöd. Känns så jobbigt när mamma och pappa blir arga på mig för jag är så velig och ledsen. Jag känner mig helt i obalans och jag fattar inte vad jag håller på med. Men sen sak är säker, hade jag trivts hade detta inte behövt hända. Jag hade inte mått såhär. I morgon ska jag prata med min lCC och jag hoppas verkligen hon kan vara med mig när jag pratar med familjen. Jag behöver stöd, jag är en liten, svag människa som inte kan stå upp för mig själv. Jag behöver hjälp på traven och det är i denna situationen som jag mår som värst. Jag mår så jävla dåligt att jag inte vet var jag ska ta vägen.. Å när mamma och pappa börjar bli irriterade och arga då når jag botten ännu hårdare. Vet inte hur djupt ner jag kan sjuka nu. Men jag måste ta tag i detta. När jag tänker på att jag ska ta tag i det så känns det som en sten lättar från magen och JAG KAN KLARA DET men sen sekunden efter så känns allting så extremt hopplöst igen. Ska skriva ner vad som inte fungerar nu. Vet inte hur många lappar jag har egentligen, skriver och skriver och de känns jobbigare och jobbigare. Men jag an inte må så här. Jag kan inte.. Hur som kommer dom hata mig i denna familjen iaf men ja kommer aldrig träffa dom igen. Det ska jag klara. Ge mig stöd, det är det enda jag ber om :(

Kul att städerskan inte tog bort någon spindelväv som Agnies bad henne.. Har fortfarande fullt med spindelväv och spindlar i mina garderober.. Trodde iaf det skulle bli okej, men tyvärr.

Ligger här och funderar tills det knakar. (äter en del daim och marabou också hehe). Det jag funderar på är rematch, ja eller nej? Så jobbigt. Men jag åkte hit för jag skulle ha de roligaste året någonsin, det var därför jag åkte. Jag åkte inte för att jag skulle ligga här i min säng och längta hem. Jag vill hem om ett halvår har jag bestämt, men det känns som det bara är en undanflykt för jag verkligen inte trivs. Hade jag trivts hos familjen hade jag kanske inte ens viljat åka tillbaka hem. För vad är Falkenberg igentligen!? Ingenting, jag lämnade de för jag inte ville vara fast där, för det var verkligen ingenting. Och nu vill jag tillbaka mer än någonsin. Jag känner panik för allt här, och så ska de inte vara. Är konstant orolig och har stressutslag på halsen i tid och otid. Jag frukar dagarna och vill inte sova för då kommer en ny dag. Ärligt talat, varför går jag inte i rematch? Jo, för jag vill inte behöva göra om dessa två veckorna som varit de västa i mitt liv, inte behöva vara ny på ett annat ställe och vara utan kompisar där också. Jag vill inte, jag ger hellre upp och åker hem för att vara så ledsen en gång till det är inte värt det. Men samtidigt kan jag verkligen hamna hos en toppenfamilj, jag har inget att frukta igentligen, för antingen hittar jag en perfekt familj eller så får jag åka hem. Grejen är den att jag vill inte åka hem, inte just nu, om ett halvår har jag ju sagt. Gud va rörigt allt är, tänkte ringa cultural care i morgon och prata med dom. Dom kanske kan hjälpa mig. Är bara så förvirrad, vill inte vara oschyst och trampa denna familjen på tårna, men samtidigt mår jag så jävla kasst här. Jag kan inte stanna här, jag kan inte. Har ingen matlust (får inte ens någon mat), tassar på tårna så mamman inte ska bli arg, jobbar konstant, ogillar barnen, har inte så många att umgås med även om jag lärt känna några fler, jag får gå 1 timma fram och en timma tillbaka till tågstationen på helgerna för att ens kunna åka in till boston och jag bor i det hemskaste rummet man kan tänka sig. Varför tvekar jag ens!? Måste bort här ifrån på något sätt.. :/ Jag vill inte att de ska bli arga, men ärligt talat, det är dax för mig att skita i alla andra och bry mig om mig själv. Jag ska sluta sätta andra före mig jämt för att de inte ska bli ledsna eller arga, jag ska tänka på mig själv. Och de här människorna kommer jag ju för hoppningsvis aldrig mer träffa.. Men ändå känns de så jobbigt. Vet inte vart jag vill komma med detta alls, behövde nog bara skriva av mig så jag kommer ihåg vad jag ska prata om med cc i morgon, chokladen är snart slut och jag är trött. Ska kolla friends with benefits nu tänkte jag, sen nog gå ut och gå. I  morgon är en annan dag och då tar jag nya tag. Kämpigt men jag fixar det. Skönt jag bestämt mig för rematch under tiden som jag skriver detta, men behöver nog tänka på det ettag till så jag inte förhastar mig.

Idag har de varit nice väder så vi har varit ute hela dagen. Det är inte lätt å få ut dom men jag har lärt mig lite knep. Felix är alltid värst och ska aldrig göra som man säger, men skiter man i honom och är med dom andra så kommer han efter 1 min. Vi hade skattjakt i en och en halv timma. De va fan de segaste jag gjort, vi gjorde lappar med pilar åt vilket håll skatten låg.. Sen gjorde vi kurragömma och lekte med grannarnas hund. De va bara jag och pappan ikväll hemma. Han är trevlig så de är skönt, fick massa mat faktiskt med. Men blir alltid så ledsen när vi sitter där och äter för jag känner mig så utanför, absolut inte en del av familjen och då saknar jag bara våra middagar hemma.. De är så jobbigt å verkligen bli behandlad som en arbetare och inte om en "människa." Nu tänkte jag sätta på en film och lägga mig i sängen, sen ska jag gå ut och gå en lång runda. Skiter i om de är svart ute för jag orkar inte bry mig om jag blir våldtagen eller mördad längre.. Bara jag kommer ut ur detta huset. Längtar hem så otroligt mycket, helt sjukt. Man blir nog helt sjuk när man inte umgås med någon i ens ålder så ofta som man gjorde i sverige. Jossan och jag träffas två timmar på kvällen liksom och inte ens varje dag. Sen hänger jag här.. i mitt rum. Det va inte så här jag hade tänkt mig detta riktigt. Jag tänkte mig en varm familj, ingen som snålade på allt de kunde snåla på, ett rum som var normalmöblerat och inte så mörkt i källaren, givmilda goa värdföräldrar och många att umgås med. Jag vill verkligen hem om ett halvår så det känns inte värt att byta någon familj. Men hade jag stannat ett år hade jag bytt nu, utan tvekan. Känner mig och blir behandlad som en städerska som får ett mål mat om dagen på jobbet och bor i källaren. Och det kan jag säga, utan några att hänga med ofta, ingen familj, ingen kärlek från någon, det är så jävla jobbigt.

Klockan är 14.14, om en min ska jag åka och hämta ungarna.. Detta är den värsta delen på dagen.. Ush och skit och allt sånt, ikväll ska jag inte göra ett skit eftersom Jossan har sin kusin här och jag vågar inte gå ut och gå här i mörkret.. Ska sitta inne på mitt rum, flashbacks sen de två första veckorna här.. Idag är det dock typ 30 grader, helt underbart, dock solar inte jag utan jag flänger runt istället. Kan ju va kul de med.. Not.

Träningen flyter på. Har högre vikter hela tiden, känner att de jag tyckte va svinjobbigt förra gången är enkelt nu och jag börjar få muskler. Känns så grymt bra!! Å bäst av allt, jag älskar det. Det är jobbigt då, men jag ger mig fasen på att klara det och nu när man kommer hem är de så himla gött. Planerar dagarna så jag ska hinna träna och de är toppen. Tänk mig hemma liksom haha, de va inte mycket röra på fläsket där inte.. Men nya amanda är ingång. Tvätta, städa, passa tider, hålla koll på biblioteksböcker, springa ärenden och samtidigt vara trebarnsmorsa, inget festande, ingen alkohol eller sena kvällar. Thats the new me! Och jag gillar det inte, men ibland måste man växa upp. Men jag vet att när jag kommer hem byter jag ut barnen mot festen haha. Jag är inte redo för å bli mamma när jag är 19, det är omöjligt.. Men jag kommer va så grymt mycket mognare och uppskatta allt så himla mycket mer, förstå vad min mamma gått igenom och går igenom med tvätt, handling osv.. Det kan jag lova!

Idag fick jag en sked med potatismos och en fisk till kvällsmat, mamman ba: oj nu känner jag mig dum men vi måste spara för feodor när han kommer hem. SCHYST!!!! asså åt upp de på 3 min och nu sitter jag här och äter choklad. Ska iväg och träna med så ville inte att magen skulle kurra för mkt... Får ta en youghurt när jag kommer hem eller något.. Btw skrek mamman och va hysterisk idag med, men på barnen som tur va. Å så serverade jag henne vatten för de va något hon tagit upp med mig att jag inte serverade henne vatten när jag tog vatten till mig själv och de tog hon väldigt illa upp för. Så gav jag henne ett stort vattenglas OCH SÅ VISADE SIG ATT DET RAMLAT NER JÄTTE MYCKET FRYSTA SKALBAGGAR I HENNES GLAS HAHAHAHAHAHAHAHAHA.

Asså Agnies humör, jag dör, va ska jag ta mig till?? Hon blir så jävla arg för småsaker, asså riktigt arg! Nu hade ag tvättat barnens lakan och allt sånt men glömt de i torktumlaren. Kom på de precis och hon va så jävla arg. Hon blängde åt mig och försökte vara trevlig i en jättearg ton så pappan fick komma och säga att de va okej och att de inte va någon fara. Jag panikbäddade sängarna med pappan och han va trevlig och agnies fick gå åt sidan. Jag skulle visst ha gjort lakanen de onsdagar som inte städerskan är här.. Hon har aldrig sagt det till mig och ändå har hon mage att skälla ut mig. Pappan sa att de inte va någon fara och vi löser detta, men de är så jävla jobbigt för hon blir ju verkligen arg på mig och jag menar inget illa någon gång. Jag hatar när man försöker göra allt så bra man kan och råkar misslyckas lite. Då får man så jävla mycket skit för det av Agnies. Jag hatar det, blir alltid så jävla ledsen.. Så jävla orättvist.. Hade de inte varit för jag ska åka hem om ett halvår så hde jag bytt familj big time. Står inte ut med dessa utbrott på något man bara råkat göra fel.. Det är så hemskt och känns så jobbigt.

Nu har jag pratat med familjen. Det gick verkligen jättebra de va inte alls sura. De sa att denna veckan verkligen var en riktig jobbig vecka och de nästan aldrig händer. Jag fick sagt precis det jag ville och de tyckte allt lät toppen så de va verkligen skönt att de var så positiva. Agnies hade med lite saker, en sak var att jag borde hjälpa henne mer med att lägga barnen och lägga dom i badet osv. Nu blir det att jag bara går efter maten. Men det är för jag inte vet när det är okej för mig att sluta osv.. Sen va de okej om jag gjorde tvätten under några dagar och inte behövde göra den under just en hel dag. Så de va ju super med. Tennisen på söndagar vill de fortsätta med men varannan söndag och den söndagen som de spelade var det okej om en kompis sov hos mig, och den andra fick jag ha ledig. De skrev ett mer tidsschema också. Jag berättade att man skulle ha 1.5 dags ledigt isträck och de sa att de visste de, men att om de ger mig mycket ledigt på dagarna och jag inte jobbar så mkt så kanske de va okej om jag inte fick det ibland. Jag sa att de va de, men de skulle ha det i huvudet.. Tror det är allt. De lyssnade verkligen, jätteskönt!! Så nu fick vi lite klartecken på det mesta. Agnies sa att barnen gillar mig och säger bara snälla saker, att de inte sagt något litet dumt ens. Känns bra, synd jag inte gillar dom så mycket då :P

Ikväll ska jag prata med värdföräldrarna om mitt schema. Hoppas dom inte blir arga, men risken finns ju..

Nu är et upp till bevis, jag ska natta barnen. Nu kollar de tv. Jag va tvungen å gå på toa och så blev dom helt galna för jag plötsligt var borta och den lilla började gråta och ville till mamma. Jag hanterade det jävligt bra för nu sitter hon där glad igen... Gud jag dör vad detta jobbet inte är till för mig. Nu ska jag städa upp ett helt kök med.. Sen tvinga dom bortsta tänderna och lägga dom... Fruktar allt.

Varför får jag en klump i magen så fort jag hör mammans röst? Varför har jag börjat få stressnäsblod? Varför kissar jag hela tiden och känner mig kissnödig varje gång jag tänker på barnen? Varför hugger det till i magen när jag tänker på måndag och ny vecka? Varför är jag så mesig när jag borde vara stark och stå upp för mig själv, inte låta någon annan trampa på mig, sätta upp mina egna regler för att själv få må bra? Varför är livet jobbigt?

Kan dessa hemlängtansdrömmar bara försvinna!? Drömmer om mitt hus varje natt nu och vaknar och tror jag är hemma.. Ååh, jävla skitkänsla